Rasbeskrivning
Rasbeskrivning
Det är svårt att beskriva variationen på en lantras. Det inrotade rasbegreppet som folk i allmänhet har fått sig itutat sedan generationer bakåt går ut på att alla djur inom en ras ska se likadana ut. Det var i mitten av 1800-talet som denna definition slog igenom. Tidigare var de lokala lantraserna och den stora exteriöra/utseendemässiga variationen allmänt accepterad och inte ifrågasatt bland allmänheten. Men, i och med det nya rasbegreppet var de gamla raserna inte längre fina nog. Det dröjde till omkring 1980 när man fick upp ögonen för hur viktigt det är att slå vakt om vår biologiska mångfald. Därmed förändrades synen på variation inom raserna. Det vände upp och ner på rasbegreppet. Det blev helt enkelt positivt med variation och inte negativt som det förut ansågs.
Utmaning När vi nu står inför utmaningen att bevara de gamla lantraserna med stor exteriör variation, står vi också öga mot öga med det inrotade rasbegreppet och vi får ibland frågan trots en lång förklaring. Jo, men hur skall dom se ut? Det är inte lätt att skaka av sig nåt som är så ingrott.
Rasramen En rasram inom en genbank är en dokumentation över den variation som rasen hittills uppvisat, utan tecken på sentida inkorsning. Någon officiell rasram har aldrig fastställts för linderödssvinet. Kanske lika bra det. Det närmaste vi hittills har kommit är den rasbeskrivning som presenterades i ”Linderödaren” nr 3 2001 och som citeras här:
Mångfalden skall bevaras Vi har hittills varit mycket försiktiga med att beskriva linderödssvinets exteriör. Det är av yttersta vikt att bevara lantrasernas yttre variation. Dels har de alltid varierat en hel del, särskilt vad gäller färger och exteriöra detaljer – dels skapar detta utrymme för att välja avelsdjur efter viktigare egenskaper än utseendemässiga detaljer. Ensidiga avelsmål, som exteriört standardurval eller urval för specialproduktion, strider mot själva uppdraget att bevara rasernas biologiska/genetiska mångfald. Några karaktäristiska drag kan dock framhållas.
Kroppsformen Linderödssvinet är ett normalstort tamsvin. Kroppsformen är lite avrundad med svagt konvex rygglinje. Inte långsträckt som på de moderna svinraserna och hybriderna – inte tunn och ihoptryckt som på vildsvin. Man kan närmast jämföra den med formen på en ”pepparkaksgris”.
Öronen Öronen kan variera en del både vad gäller storlek och vinkel. De bör inte vara små och upprättstående som på ett vildsvin. Inte heller stora och hängande som på den förädlade vita s.k. lantrasen. Normalt är öronen medelstora och något framåtvinklade. De fungerar ungefär som solskydd.
Trynet Normalt är trynet rakt och kraftigt. Inte långt och smalt som på ett vildsvin – inte konkavt som på vit ”lantras” – inte trubbigt och ihoptryckta som på de små asiatiska raserna.
Benen Den gamla, inhemska svinstammen var, enligt utsago, aldrig ”bendåliga” som de senare införda raserna. De djur som man lägger till måste ha en bra benkonstitution. Benen skall vara relativt korta, raka och kraftiga. De skall kunna bära upp många kilo i många år.
Färgen Man kan skilja på två grundfärgsättningar på borst och hud. Den ena är brun och svartbrokig och den andra är vit och svartbrokig. I häpnadsväckande många fall är det dessutom så att de bruna har fler och mindre svarta fläckar, medan de vita har större och färre svarta fläckar. En del djur kan därför bli nästan helt bruna eller nästan helt svarta. En stickelhårig variant förekommer, där grundfärgen ser gulaktig ut. Även de svarta fläckarna brukar bli mellanstora.
(Linderödaren 3/2001 och 3/2008)