Bakgrund
LINDERÖDSSVINETS HISTORISKA BAKGRUND
I vårt land har tama eller delvis tama svin hållits i åtminstone 3.000 år, kanske något längre. Det är därför mycket vanskligt att ange någon exakt tidsgräns när tamsvinet existerade. Så länge det fanns vilt levande vildsvin i skogarna, så förekom också mellanformer. Vilda och tama svin parade sig helt enkelt. Under höst och vinter hölls tamsvinen på skogen. Att de stötte samman med vildsvin var ofrånkomligt. Eftersom tamsvinen är fullt fertila med ursprungsarten vildsvin var mellanformer oundvikliga. Landets sista vildsvin utrotades så sent som på slutet av 1700-talet. Dagens vildsvinsstam är uppbyggd under de senaste årtiondena, via importerade polska vildsvin och har aldrig haft samröre med våra gamla tama lantrassvin.
På 1800-talet omtalas i litteraturen två typer av tamsvin. Dels det mer förädlade och mer omhuldade hussvinet/hosvinet, dels det mer ringaktade skogssvinet/ollonsvinet. Det förstnämnda beskrevs ibland som vitt, ibland såsom bältat eller brokigt, medan det senare beskrevs som olikfärgat, kutryggigt, spetsnosigt, spetsörat och långbent, alltså lite åt vildsvinshållet.
Hussvin enligt Sven Bengtsson 1936
Skogssvin enligt Alexis Noring 1842
Sanningen var nog att allmogen höll svin som mestadels var en blanding av dessa typer. Under 1800-talet gjordes en del importer av utländska raser. Det var dock först med de stora vita svinraserna som de i någon högre grad blandades in och undranträngde de gamla anpassade lantrassvinen. På de ledande avelsstationerna hölls dessa vita svin som något av en förebild. Efter hand spreds de även till ”mindre bemedlade bönder”. På 1920-talet gjordes ett desperat försök att förädla de nordskånska lantrassvinen. Framstegen i utlandet (Danmark och Tyskland) ledde till att projektet lades ned och vita ”lantrassvin” togs in från dessa länder. I dag benämns dessa hängörade svin ”svensk vit lantras”. Kanske finns det någon promille svenskt blod i dem, men det är i så fall allt.
De mera vildsvinspräglade skogssvinen dog ut. De troligen allra sista kunde mycket väl ha hamnat på Skansen, men ödet ville annorlunda. Bonden Johan Andersson från Fogdarp utanför Hörby på Linderödsåsen, skrev 1947: ”Skobbosvinen som de kallade de gamla raserna för, de var naturliga svin. Aldrig bendåliga som de förädlade raserna, alltid blev det gott resultat när suggorna grisa... Jag tänkte flera gånger att jag skulle skicka en sån till Skansen för att bevara de gamla raserna och trevliga färgerna på dem, men jag visste inte var jag skulle hänvända mig. Därför blev det inte av.”
1952 anlades Skånes Djurpark i Höör (grannkommun till Hörby). Av en synnerligen lycklig slump hamnade några svin av den gamla stammen där året efter. Vildsvin har flera gånger under årens lopp korsats in, men enligt dåvarande anställda har dessa korsningar slaktats och ätits upp.
På uppdrag av dåvarande Statens Genbanksnämnd genomfördes en inventering av linderödssvin 1992-93. Inventeringen gjordes av Ronny Olsson på Fredriksdals museum och Rigmor Svantesson på Hörby museum. De åtta djur som då inventerades är registrerade som rasens founders/ursprungsdjur. Samtliga utom en visade sig ha sina rötter i de brokiga lantrassvin som tillvaratogs på Linderödsåsen och som fick sin hemvist på Skånes Djurpark.
Vid inventeringstillfället fanns två grisar på Skånes Djurpark och två på Fredriksdals friluftsmuseum som båda kom från Skånes Djurpark. En sugga som kom direkt från djurparken spårades och hittades i Hishult i Halland.
I Sörmland hittades två djur som var köpta på Vätö, som är en ö i Mälaren. Enligt uppgift från säljaren var de två inventerade grisarna linderödssvin som kom från Kolmården med ursprung Skånes Djurpark.
1993 spårades ytterligare en sugga till Halland, med delvis annan härkomst. Den suggan hade sina rötter i en gammal brokig svinstam från Ekered på Hallandsåsen och var den sista av sitt slag. På 1960-talet hade en galt från Kristianstadtrakten, med ursprung Skånes Djurpark, tagits in denna besättning.
Från början ingick ytterligare en sugga i projektet som påstods komma från djurparken. Hennes avkomma gick dock aldrig vidare i genbanken. Hon godkändes inte, eftersom det visade sig att hennes kull tillsammans med linderödsgalt gav mer eller mindre vita kultingar. Inga helt vita kultingar har hittills fötts inom rasens genbank, vilket tyder på att moderna vita raser inte är inblandade.
Genbanksidén kläcktes av fil.dr. Håkan Hallander. Han menade att en gammal lantras måste bevaras = sparas/skyddas inom en genbank. I Nationalencyklopedin skrev han ”I den mån man medvetet förändrar en lantras måste alltid en så långt som möjligt oförändrad baspopulation behållas.” Med genbank åsyftas att lantrasens mest oförädlade och okorsade del ska bevaras som en genbank/variationspopulation. Två viktiga förutsättningar är att de inre egenskaperna bevaras genom vettigt avelsurval och att den yttre variationen inte äventyras genom strikt urval efter ett standardiserat utseende. Alla djur inom rasen behöver nödvändigtvis inte ingå i rasens genbank. Om det finns en genbank gör inga experiment någon skada. Tvärtom kan man därigenom hållbart nyttja lantrasernas genetiska resurser.
För att bevara linderödssvinet inom en levande genbank bildades 1992 Föreningen Landtsvinet. Det egentliga bevarandearbetet görs av de medlemmar som slutit sig samman i denna förening. Det är till största delen självhushållande privatpersoner, men också några friluftsmuseer och djurparker. De senare är viktiga för att de besöks av många människor som kan se djuren och få information.